Lech Poznan-Polonia Warszawa

Har nu sett en del matcher ute i Europa och många gånger frågat mig om något någonsin skulle överträffa den bosniska cupfinelen med ett Zeljenicar som en vecka tidigare säkrat guld kryddat med bosniskt-serbiskt hat då bortalaget kom från en serbisk region. Jag spekulerade kring om Polen skulle kunna överträffa detta och det visar sig att jag hade rätt. Lech Poznan-Polonia Warszawa, en serielunkmatch i polska ligan, är den fetaste fotbollsmatch jag någonsin varit på.

Arenan, som är ombyggd inför EM, rymmer 45 000 åskådare. För dagen var det över 42 000 på matchen. Att möta Polonia är inte så hett för Lech Poznan. Förvisso finns ett hat till huvudstaden men det tar sig mest uttryck när Lech möter Legia Warszawa, som är den största klubben från huvudstaden.

När jag varit på exempelvis Benfica, Standard Liege, Apoel Tel-Aviv, Werder Bremen och så vidare, så har de haft en stor läktare för hemmafans. Säg en läktare på runt 5000 platser där alla bär lagets färger. Framför klackarna hänger feta banderoller och på bilder kan man få ett felaktigt intryck av att alla på läktaren är klacken. I själva verket är det 100 pers i mitten som håller igång konstant och resten hänger på några gånger per match. Lite sådär halvsömningt.
På Lech Poznan finns inte en klackkärna. Det sjungs inte mer i mitten än vad det görs längst ut i kanten. Alla, på en läktarsektion som rymmer uppemot 10 000 pers, sjunger lika mycket matchen igenom. När jag satt på långsidan långt bort fick jag på allvar ont i öronen. Jag hade kunnat sitta hela matchen och bara titta på klacken, det hade räckt.

Runtomkring på hela arenan är folk aktiva. Ibland sjunger alla tillsammans. Ibland deltar alla i halsdukshav. På motsatt kortsida gentemot klacken finns en motsvarighet till ”levande sittplats”. Två tredjedelar av en läktare med två etage brukas till detta, resten är avspärrat till bortafans som för dagen av säkerhetsskäl (antar jag) inte fick komma in. Denna halv-klacksektion är ungefär som en bra allsvensk klack. Nästan alla står upp och sjunger med i nästan alla sånger. De är ett par tusen man på den läktaren.

På klackläktaren är nedre etaget fullt med sjungande fans. Andra etaget är fullt med sjungande fans och de som inte fick plats har letat upp sig på tredje etaget som är halvfullt med sjungande fans.
Exakt ALLA på nedre etaget har vita tröjor. Exakt ALLA på andra etaget har blå. Detta ser fräckt ut och går i linje med klubbens färger. Även på sittplatsektionerna på långsidan följer folk detta exempel, inte lika enhetligt men ändå så det syns tydligt.
Klacken håller igång matchen igenom, alltid väldigt bra, emellanåt extremt bra. Tifogruppen delar ut flaggor längst ner på läktaren som likt en myrstack vandrar uppför läktaren enligt en ”skicka vidare”-princip. Ända upp till tredje etaget och då är flagghavet i full gång.
Till andra halvlek har man ordnat ett fett tifo som hela publiken jublar åt. En riddare med svärdet i högsta hugg på en OH under parollen ”Seger åt stora Lech”. Under sig har riddaren en massa dödskallar som helt plötsligt börjar blinka likt discolampor, just det, under OH:n brinner nu blinkbengaler.

På planen vann Lech matchen med 1-0 vilket inte gjorde saken sämre. En mentalitet av noll återhållsamhet hos polska fans är det jag tar med mig. Stå inte och mumla på en klackläktare. På en klackläktare ska alla sjunga. Skrik, gapa, stå på huvudet, gör vad fan som helst men håll för helvete inte käften!

YT-klipp visar aldrig hur fett det egentligen var, men jag har ett med tifot samt ett med lite mer sånger, ni som är intresserade kan se dem här:

Ses i Sundsvall!


Comments are closed.