Vecka in…

Hur laddar man om från ett totalfiasko?

Jag funderade på den biten på vägen hem igår. Vi har match redan på söndag igen, och Häcken har – även om de faktiskt spelar bra fotboll – aldrig varit någon publikmagnet. Hur tänder man folket att ställa upp och stötta sitt lag?

Svaret? Det gör man inte.

I mitt grubblande kom jag att tänka på en annan match med ett annat lag för sisådär tio år sen. Södra London våren 2003. Millwall mötte Portsmouth i dåvarande Division I – vilken senare pimpades till att heta The Championship – och var redan före matchen massivt nederlagstippade efter fyra raka förluster. Mycket riktigt blev matchen en sorglig historia där Pompey ledda av Arsenal-legenden Paul Merson fullkomligt förintade Millwall. På grund av säkerhetsskäl fick inga bortasupportrar närvara* och istället för ett stort följe från sydkusten hade bortasektionen fyllts av inbjudna lokala skolbarn, vilket på ett sätt gjorde upplevelsen ännu mer deprimerande. Bortamål efter bortamål rasslade in inför en tyst publik, och när matchen till sist blåstes av stod det 5-0 till Portsmouth. Det enda som bröt tystnaden var när Merson applåderades av plan – förmodligen delvis som en hint till de egna spelarna – och enstaka ”We´re not very good” till tonerna av ”Knees up Mother Brown”.

Ett par öl senare kunde jag ändå konstatera att stämningen på puben var rätt ok. Snackade med en polare om det, och hans sammanfattning var… ja, egentligen en sammanfattning av hur det är att vara fotbollssupporter:

– Vadå? Vad fan ska man göra? Vi ligger på 16e plats. Jag tror knappt vi åker ur. Och vad är alternativet? Det finns inget annat Millwall, som råkar ha fucking miljontals pund att slänga på transfers och spelar i Champions League varje år. Vi ses ju nästa vecka ändå – ser skiten, dricker ett par öl och flabbar lite. Det är så det fungerar.

Det är så det fungerar. Kanske är det utmärkande för engelska klubbar. Man följer sin klubb i vått och torrt, och svårare är det inte.

Tydligast blir den här mentaliteten när man ser på vad som händer klubbar som åker ur en serie. Millwall har pendlat mellan divisionerna i årtionden – som bäst var man ett par år i högsta serien i slutet av 80-talet med Teddy Sheringham som målspruta, men annars har man mest huserat i andra- eller tredjeligan. När man åkte ur högstaligan våren -90 hade man ett snitt på 12 427. Säsongen efter var snittet 10 841. Vid nerflyttningen från Division I -96 gick man från 9 559 till 7 753. Och när man -07 åkte ur The Championship dalade publiksnittet med måttligt kännbara 300 personer från 9 529 till 9 234.

Detsamma gäller de flesta andra brittiska klubbar. Leeds har varit ett gigantiskt fiasko i åratal – ändå har supportrarna förblivit trogna. När man åkte ur Premier League tappade man från 36 666 till 29 207. Och när det tre säsonger senare var dags för ännu en nerflyttning, då ÖKADE man snittet! Klubben hade gått från matcher mot Manchester United och Liverpool till att möta Hartlepool och Crewe Alexandra på bara fyra år. Frågan är hur en svensk publik hade reagerat på samma förnedring? I England är det inget snack. Man följer sitt lag. Och är de skit – ja, då följer man dem ändå. Man gnäller. Man sjunger ironiska sånger – som när Coventry fullkomligt genialiskt under en måltorka gjorde om Very Lynns dänga från andra världskriget till ”We´ll score again, don´t know where, don´t know when”. Men man är på plats.

Så när vi nu möter Häcken på söndag, ja då behövs ingen hype. Jag vet att det strider mot alla marknadsföringsprinciper – och jag hoppas pågarna på den avdelningen på Olympia INTE läser det här! – men vi som räknas är på plats. En del av oss har en timme eller två till hemmamatcherna. Men vi kommer lik förbannat att ses på O´Learys för en öl innan det är dags att ta sig upp till Olympia och sjunga sönder våra halsar i hopp om att det här förbannade skitlaget kan hitta tillbaka till det som en gång gjorde dem oslagbara.

Det är vad hela grejen handlar om. Vecka ut, vecka in. Det finns inget annat HIF.

 

 

 

*Ryktet gör gällande att Portsmouth-dåren Johnny Westwood lyckades smyga sig in ändå, och att det ska ha tagit några minuter innan han blev upptäckt av Millwall-supportrar, hamnade i slagsmål och blev utkastad. Till saken hör att mannen är rikskänd och har Portsmouth-tatueringar i ansiktet…


Comments are closed.