En tondöv mysfarbror?

Det är nog fan lättare att vara partiledare i Sverigedemokraterna under ett besök i Rosengården än att vara en lagom go gubbe från Oskarshamn och tränare för Skånes vackraste klubb det här året. Jag har dock funnit akilleshälen i vår Italienska sjökapten som styr den rödblå skutan. Varningsklockorna ringde redan vid de första intervjuerna som gjordes med Conny…

Fem titlar blev det, men en sak har jag fortfarande inte förstått… förrän nu!

Kommer ni ihåg att Conny tidigt under sin första tid i HIF berättade att han inte lyssnar på musik? Ganska talande eller hur? Låt mig förklara om du inte ser den röda tråden än…

För enkelhetens skull samt mitt guldfiskminne ger vi oss i kast med den senaste matchen. HIF – dif.

HIF leder med 1-0, Wahlen går ut och (Lindström) Baffo går in. Den senare har inte rosat marknaden den här säsongen och visar klart och tydligt att han fortfarande är lite valpig och gör för enkla misstag. Djurgården kvitterar omgående efter att Baffo av oförklarliga skäl struntar blankt i dif-spelaren en halv meter bakom. Ridå.

En småsjuk Sundin valsar in på plan efter att Finnbogason gjort en suverän match där han lyckats med konststycket att vara totalt osynlig hela tiden. Det är också en bedrift vänner…
Längs med västra läktaren joggar en snubbe med sambatakt i benen, en lirare som visat de senaste matcherna att han presterat mer under sina fjuttiga minuter på plan än både Sörum (11 miljoner) och Finnbogason. Mannen från Brasilien, Alvaro Santos. Med tre byten redan gjorda joggade nog Santos till duschen direkt efter att Sundin fått förtroendet…

Ordet ni söker är TAKTKÄNSLA, vilket vår femfaldiga guldtränare totalt saknar. Lyssnar man inte på musik, har man ingen taktkänsla. Lyssnar man inte på musik blir det svårt att referera till samba. Lyssnar man inte på musik blir bytena enormt svåra att förstå som utomstående självutnämnd fotbollsguru…

Med tanke på Connys avsaknad av taktkänsla och sitt uppenbara hat mot samban är det inte konstigt att många byten ses som jävligt konstiga. Förra året krävdes inget, HIF var ett självspelande piano och bänken var fylld av erfarna tangenter som visste sin plats direkt, nu är det en ostämd flygel på väg ut genom fönstret…

Conny har fortfarande fem titlar att luta sig mot, trots avsaknad av taktkänsla. Frågan är dock hur länge tålamodet sträcker sig då samma visa i fel tonart spelas om och om igen…?


Comments are closed.