Midsommar i Kalmar…

Paus i allsvenskan och en avslutning igår som knappast kunde ha varit bättre. Lördagsmatch, utklassningsseger och bra med folk på läktarna. Besökte själv Svanen tidigt för att få ett par öl innan det var dags för grilltillställningen uppe på Olympia och hade nöjet att snacka med en del gamla ansikten som man ser lite för sällan. Många i den första generationen av våra aktiva supportrar – de som under tidigt 90-tal var startskottet till vår levande läktarkultur – är nu småbarnsföräldrar och med lördagsmatch fanns det äntligen möjlighet att besöka puben med familjen innan match istället för att stressa mellan jobb, dagis och Olympia. För oss 60- och 70-talister som släpades med till ett dött Olympia och matcher mot Waggeryd och Halmia kunde kontrasten gentemot dagens kids knappast vara större. Det som man drömde om när man började resa till England är nu på väg att ske här. Småpågar (och töser!) som får följa med fassan på puben innan match, som lär sig ”På gator röda och blå” och som sjunger med i läktarsångerna – kort sagt, en ny generation som växer upp med en levande supporterkultur! Som en gammal polare till mig förklarade:

– Han kollar nästan mer på klacken än på matchen. Det är det fetaste han vet.

Varpå sonen fastnar helt för min HIF-tatuering.

Ska vi gissa på att det här inte är någon som kommer att sitta på O´Learys i Barcelona-tröja i framtiden? Varför skulle han? Han är ju uppväxt med sitt lag och en levande läktarkultur där lojaliteten och passionen är i första rummet – inte den där gamla ”gå och titta på HIF”-kulturen som har präglat tidigare generationer.

I en värld där du kan se klasser bättre fotboll på tv varje kväll blir just läktarkulturen viktigare och viktigare. Känslan att stå på en läktare och höra mullrandet när sångerna dra igång, känslan av att ”det här, det är vårt, något vi har skapat” – något lokalt, där du hör hemma – är guld värd när själva spelet har svårt att konkurrera med det miljardlagen med plastpublik visar upp.

Det här gäller uppenbarligen inte bara oss på läktarna heller. Läste nyligen ett gammalt Offside-reportage med Freddy Borg i Alemannia Achen där han förklarar hur avundsjuk han brukade vara när han spelade i Öster – som ju inte direkt är kända för sin fanatiska publik – och mötte större lag med drag på läktarna. Hur avundsjuk han var på hemmaspelarna:

– Jag kunde tänka ”Och detta upplever ni varje vecka, era jävlar…”. Nu har man det själv.

– För mig var det viktigt att spela i ett topplag med ordentlig tryck på läktarna.

Vi har länge haft landets bästa aktiva supportrar. Desvärre har de varit för få och stångats med en passiv och tyst hemmapublik. Men nu verkar det äntligen som att barriärerna är på väg att brytas ner. Inte bara för att sittplatspubliken mer och mer börjar utgöras av folk som har växt upp på Södra stå och 37, utan också för att en del av fördomarna om livsfarliga huliganer alternativ gapiga småglin börjar dö ut. Växelsången med Östra och Norra de senaste matcherna är ett tecken på att vi är på väg framåt. Medlemsantalet i Kärnan ett annat. Och uppslutningen på bortaplan ett tredje.

Vi var 800 man i Växjö på en vardag, något 100-tal i Norrköping, 200 mot BP och 140 mot Syrianska. Garanterat över 3000 i Malmö (den som tvivlar kan njuta av Bortom Sans-klippet av hur sittplats ovanför bortasektionen exploderar i målfirande vid kvitteringen).  Det är siffror som äntligen börjar luta åt den nivå en klubb i vår storlek ska ligga på.

Söndagen 23/6 möter vi Kalmar på bortaplan. Guldsäsongen 2011 var vi 787 man på bortasektionen på Guldfågeln. I år ska vi bli ännu fler. Vi ska helt enkelt invadera Kalmar och stå för en brutal uppvisning i vad landets bästa läktarkultur innebär. När vi lämnar ska småländska småpågar drömma om att stå på vår läktare, och Kalmars spelare… de ska avundsjukt glo på Gashi, Lindström och Accam och tänka:

”Och detta upplever ni varje vecka, era jävlar…”

Vi ses i Kalmar.


Comments are closed.