Kanske är jag en naiv idiot.

Försäsongen 2014 har varit påfrestande för mig som HIF-supporter. Jag har dock förlikat mig med den uppskjutna ombyggnaden av Olympia, att HIF ska möta Ljungskile i Höör och att Imad Khalili missar halva säsongen på grund av utlåning. Självklart sved det till i hjärtat när Marcus Nilsson blev klar för Kalmar, men det var ändå något jag kunde acceptera. Precis som ovanstående händelser. Jag förstår att det finns orsaker till att de inträffat.

Jag skulle faktiskt säga att vi fotbollssupportrar är ett väldigt förstående släkte. Visst protesterar vi när saker och ting går för långt, men allt som oftast accepterar vi att det som sker är bortom vår kontroll. Vi åker på långa vardagsmatcher trots att vi egentligen är emot tv-bolagens fullkomliga inflytande. Vi betalar för dyra biljetter till bortasektioner utan tak och sikt, trots att vi vet att det är ett överpris. Och allt för ofta köper vi ordningsmaktens nedlåtande och provocerande jargong, trots att det enda brott vi gjort oss skyldiga till är kärleken till ett fotbollslag.

Min avsikt är inte att utmåla oss supportrar till martyrer, vi har valt vår livsstil. Problemet är att vi sällan möts av samma förståelse som jag tycker att vi själva många gånger visar.

När ryktena om att May Mahlangu är aktuell för IFK Göteborg startade blev många HIF-supportrar upprörda. Jag också. Jag tycker att en övergång till en Allsvensk toppkonkurrent är ett svek mot klubben när spelaren i fråga erbjudits ett kontrakt av HIF. En del drar direkt parallellen att fotbollsklubbarna är arbetsgivare och spelarna deras anställda, och att det därför är självklart att en spelare går till den arbetsgivare som betalar bäst. Inte ska de väl klandras för det.

Men liknelsen haltar. Hur många arbetsgivare har en stor bas med lojala, ideellt engagerade personer som varje vecka betalar dyra pengar för att stötta de anställda. Hur många arbetsgivare har en verksamhet som bygger på att kunderna ställer upp även i tider då produkten är under all kritik. En fotbollsklubb kan liknas vid ett företag ur många aspekter, men att jämföra rakt av är att förminska en kulturell företeelse som bygger på passion och kärlek, till en ekonomisk institution.

Jag inser att spelare sällan har samma klubbkänsla som vi supportrar. Att spela fotboll är deras jobb och de har inte alltid något annat att falla tillbaka på. Därför förstår jag att de vill tjäna så mycket pengar som möjligt, och jag förstår att HIF inte är slutmålet för en spelare med stora kvaliteter. Jag fattar det.

Men mitt i all förståelse har jag också rätt att bli besviken och i vissa fall förbannad. Jag minns Mays första framträdande i HIF. Den bakåtlutande löpstilen som fick stora delar av Olympia att både skratta och applådera. Jag har haft personliga samtal med May där han bedyrat sin kärlek till klubben, staden och supportrarna. Jag har sett honom stå på fotbollsgalans scen med HIF-halsduk och Lennart Johanssons pokal.

Snart ska jag alltså tvingas se honom i IFK Göteborg, en av våra fem största konkurrenter. För vad? Pengar? Chansen att visa upp sig i Europa? För mig är det ofattbart att en spelare är villig att offra sin hjälteroll för något så kortsiktigt. Och May är inte den förste att vandra den vägen. Men vad vet jag, jag är ju bara en naiv fotbollssupporter som lever i tron om att passion och äkta klubbhjärta är något som kan existera även bland spelare.

Jag blir mer och mer säker på att dessa värden endast betyder något för oss supportrar och möjligen ett fåtal spelare var tionde år. Och jag har börjat acceptera det. Jag betalar inte tusentals kronor varje år för att jag älskar enskilda spelare. Jag drivs av kärleken till klubben och allt det som klubbmärket står för.

Jag kanske inte kan förvänta mig lojalitet från spelare och ledare, men jag har tusen gånger om förtjänat min rätt att uttrycka mina åsikter om händelser och människor som påverkar min förening. Och när någon i mina ögon sviker min förening då reagerar jag. Inte med våld eller hot, men på de sätt jag anser passande. Trots att jag bara är en vanlig supporter så finns det en gräns för vad jag accepterar och förstår. För en fotbollsklubb är i slutändan inte ett företag, det är något som engagerar och berör. Och när passionen och engagemanget försvinner, ja, då kanske företagsliknelsen kan bli aktuell.

Men tills dess tycker jag att banderollen som brukar hänga från sektion 37 med texten ”Fotboll är inget utan supportrar” sammanfattar det hela med fem enkla ord.

Rosehill Park


Comments are closed.