Stoltheten vi alla bär inom oss

Inför den här säsongen var jag en smula optimistisk. Vi hade förvisso en väldigt dålig höst bakom oss och tunga spelartapp och skador hade försvagat truppen redan tidigare. Men med ett gäng motiverade ungtuppar i laget andades jag ändå framtidstro. Att det inte skulle bli guld insåg jag snabbt och jag förlikade mig även med tanken att en placering bland de fyra främsta skulle bli oerhört tuff att nå. Det gjorde inget, en mellansäsong där flera unga spelare ges chansen att slå igenom, kunde jag absolut tänka mig.

Sen kom den där premiären. Den där satans premiären som för all evighet kommer förfölja vår klubb. Och i efterdyningarna, mitt bland ogenomtänkta panikåtgärder, onyanserat mediedrev och bristande dialog, började min optimism att dala. Kärnan fick nog. Enskilda supportrar fick nog. De kommande omgångarna följdes upp att mestadels bleka insatser. Den blygsamma poängskörden fick fler kritiker att höja rösterna. Mot klubben och mot spelarna. Guldglansen från 2011 var som bortblåst, HIF var en ny förening med helt andra utmaningar och prioriteringar.

Jag har själv varit en röst i klagokören. Jag tycker att det finns brister i hur många saker sköts och jag ser det som min rätt att framföra dem. Det är allas rätt. Men när den konstruktiva kritiken och dialogen försvinner ut genom fönstret återstår bara ihärdigt fingerpekande som knappast gynnar vårt gemensamma mål; att HIF ska resa sig igen, starkare än tidigare.

Publiksiffrorna har varit måttligt bra, likaså våra bortaföljen. Men det som ger mig energi och framtidshopp är alla engagerade supportrar som finns runt HIF. Den grupp individer som oftast får ta mest skit när drevet går är den grupp som alltid stiger fram i ljuset när det blåser som hårdast. När många ägnat timmar åt att spy sin galla i sociala medier har denna grupp rest till Norrköping, Borås och Halmstad för att stötta klubben.

Här har vi en av framtidens byggstenar. Här ingår självklart även de som kommit till Olympia vid årets hemmamatcher, trots att mörkret kring HIF tätnat. Jag skulle vilja rikta ett stort tack till er. En fotbollsklubbs existent är beroende av att det finns supportrar som följer klubben, och då räknar jag inte bara de som står på sektion 37, utan alla som tar sig till den arena där HIF spelar på. Alla som avsätter tid och betalar pengar för att stötta HIF. Tack.

Publiksiffran mot Mjällby må ha varit dålig enligt många, jag har själv tyckt det, men jag väljer nu att vända på det. Över 7000 personer valde att stötta HIF trots en usel säsongsinledning, trots den ständigt negativa debatten och i konkurrens med sommarställen och utflykter. Det gör mig faktiskt ganska stolt.

På torsdag spelar vi årets viktigaste match, hittills. Jag vet att det finns många HIF:are som inget hellre vill än att klubben ska nå en cupfinal. Det är dags att ta fram den där stoltheten vi alla bär inom oss. Mycket talar för att publiksiffran på Swedbank blir ganska blygsam, därför vore det mäktigt om vi kunde fylla vår sektion. Då kan jag garantera er att sången kommer eka i flera år framöver.

Jag vet att Anton Kinnander, Elias Andersson, Calle Johansson, David Svensson och alla andra spelare kommer göra allt för att vi ska skrälla nere i Malmö. Och jag vet att de gärna vill ha många HIF:are på plats när de gör det. Uträknade och nederlagstippade, det är då vi är som starkast. Vi har sett det förr och vi kommer få se det igen. Kanske redan på torsdag.

Jag vet i alla fall var jag kommer befinna mig. Var är du?

Rosehill Park


Comments are closed.