”Det är ju bara en sport”

Jag såg min första HIF-match 1996, Malmö mot HIF på Malmö Stadion. Orkar inte leta i arkiven men rätt säker på att det blev 1-1. Mitt starkaste minne är att det var väldigt mycket HIF:are på läktarna, och ”HIF klapp klapp klapp” ekade från sittplats.  Hur matchen var vet jag inte, jag var nog inte särskilt intresserad även om jag själv var en fotbollsnörd redan då. Startskottet för min supporterbana kom året efter. HIF slog Öster hemma med 2-0, Moses Ndugwa tvåmålsskytt om inte minnet sviker.

Efter den matchen var jag fast.

Exakt vilka former eller proportioner mitt supporterskap skulle ta visste jag naturligtvis inte där och då som 11-årig snorvalp, men de kommande åren började mitt liv i allt större utsträckning att kretsa kring HIF.  Jag läste varenda rad om klubben i de fotbollstidningar jag kunde komma över och när jag under en sjukhusvistelse på hösten 1997 fick en fem storlekar för stor matchtröja av föräldrarna så visste glädjen inga gränser.

Jag gjorde egna flaggor, jag klippte ut tidningsartiklar och jag såg så många matcher live jag bara kunde. Jag bodde 5-6 mil från Helsingborg så ibland var tjatet på föräldrarna förgäves, särskilt på vardagsmatcher. Då låste jag in mig på mitt rum och följde matchen via Radiosporten. De gånger jag lyckades tjata till mig en kvällsmatch en vardag, i strålkastarljus, var jag helt salig. Ljudet från klacken, lukten av cigaretter och synen av konfetti som ven i luften. Jag älskade det.

Åren gick och intresset växte sig starkare. 2002-2003 började jag bli riktigt aktiv. Jag stod i klacken och började lära känna likasinnade. 2003 såg jag i det närmaste alla matcher, hemma som borta. Och så fortsatte det i flera år. Livet kretsade kring HIF:s matcher och en förlust kunde sitta i flera dagar. Enköping hemma 2003 är ett starkt minne. 0-4-förlusten var ofattbar och jag ville helst inte lämna lägenheten på flera dagar. I efterhand kan reaktionerna tyckas överdrivna, men där och då kunde jag inte förstå hur någon HIF:are kunde resonera eller reagera annorlunda.

Nu är det 2014. Jag är 28 år gammal och har ett drygt decennium som aktiv HIF-supporter i bagaget. Nördigheten är densamma, även om en förlust inte tar lika lång tid att komma över. Förmodligen har jag fler saker i sitt liv som jag värderar högt, som gör att jag enklare kan skifta fokus. Då fanns ju bara HIF.

Vart vill jag egentligen komma? Jag vet inte riktigt, men jag antar att jag vill berätta om hur mycket HIF betytt för mig, och fortfarande betyder. Och jag vet att min historia är långt ifrån unik. HIF har en stor plats i många människors liv. Det är inte bara elva spelare som jagar en boll, det är oändligt mycket mer än så. HIF är en stor del av min uppväxt, en stor del av min bekantskapskrets och många av mina närmsta vänner har jag lärt känna genom HIF. Klubben har helt enkelt format mitt liv.

Livet som supporter kan ofta vara jobbigt. Tunga förluster, ansträngd privatekonomi och ständiga kompromisser med det vanliga livet. Men jag har aldrig ångrat det en sekund. Och det är ju enkelt att säga egentligen, för det var aldrig ett val. Efter den där 2-0-matchen mot Öster på Olympia 1997 var det helt andra krafter än rationella val som styrde, och det är jag tacksam för.

2003 var HIF nära konkurs. Inför matchen mot Sundsvall hemma stod jag och många andra med insamlingsbössor runt om på Olympia. 6300 personer dök upp och stöttade HIF. 6300. Bara några år tidigare hade 15 000 firat SM-guld på Stortorget. Jag minns att jag var förbannad. Förbannad på att folk svek föreningen, förbannad för att de inte dök upp när de behövdes som mest. Låt oss inte göra det igen. Inte för att det finns ett konkurshot, men för att vi är inne i en oerhört tuff period. Vi brukar säga att klubben inte är något utan sina supportrar och det är nog aldrig mer sant än i tider som dessa.

/ Rosehill Park


Comments are closed.