”Ta mig hem till mitt södra stå”

Det var på södra ståplats jag blev frälst. Som nybliven tonåring brukade jag komma till Olympia i god tid innan matchen och ställa mig längst fram nere vid reklamskyltarna. Jag älskade ljudet av spelarnas bolltillslag under uppvärmningen, synen av en gräsplan som lika gärna kunde ha varit en golfgreen och känslan när läktarna fylldes. Sorlet, de första sångerna, jag gillade till och med röklukten för den blev så starkt förknippad med HIF och Olympia.

Det var här jag blev HIF-supporter och det är verkligen en känsla av nostalgi som sveper över mig när jag inser att jag snart är tillbaka där allt började.

Den 9 maj om allt går enligt planerna. Då får vi lämna tårtbiten i hörnan och inta landets bästa hemmaläktare. Även om kapaciteten inledningsvis kommer vara begränsad så är jag övertygad om att vi direkt kommer märka en enorm skillnad. 37:an har tjänat sitt syfte – inte minst akustikmässigt – men sektionen har också hämmat rekryteringen av nya supportrar. Det är ett större steg att köpa biljett till 37:an än att köpa till en mer ”allmän” hemmaläktare som de som finns hos andra klubbar, som AIK, Malmö, Bajen för att nämna några exempel.

Nu gäller det att vi tar tillvara på den här chansen att växa. Att kvaliteten finns där är odiskutabelt, det har inte minst inledningen av 2015 visat. Vassa läktarprestationer har avlöst varandra och när vi flyttar till södra är jag övertygad om att vi kommer explodera, i positiv bemärkelse.

Jag ser framför mig en läktare där gamla rutinerade läktarrävar blandas med unga tjejer och killar som fått smak för läktarlivet. Jag ser familjer som står i utkanten av den absoluta ”klackkärnan” och hänger på i sånger. Jag ser en läktare där HIF-familjen står enad att ta sig an allt tänkbart motstånd. Jag ser en välfylld ståplatsläktare under tak som når öronbedövande ljudnivåer vid stormatcher.

Fakta är att inga motståndarsupportrar i Allsvenskan kommer ha en chans att dominera ljudbilden.

Nu kanske någon antagonist sitter och skrattar för sig själv åt det jag skriver men då säger jag så här – kom och försök. Vi är vana att prestera i numerära underlägen på läktare som inte varit optimala. Nu tar vi med oss samma attityd och samma högljuddhet till en läktare med i det närmaste optimala förutsättningar. Det vattnas i munnen.

Nu hänger allt på oss själva – att vi utnyttjar möjligheten på bästa sätt. Vi ska välkomna nya supportrar, vi ska uppmuntra dem som bara sjunger ibland och vi ska engagera hela läktaren i stödet. Med en röststark kärna på 5-600 man kommer sången sprida sig likt en löpeld under plåttaket. Det kommer bli svårt att inte dras med i stämningen.

Den 9 maj finns bara 1300 platser att tillgå på södra. Jag tror att dessa säljer slut flera dagar innan matchen. Så om du vill vara med om denna historiska dag så gör du bäst i att fixa din biljett omgående. Ligg även på polare att göra detsamma. Även de som kanske tacklat av på senare år, eller de som aldrig riktigt kommit igång.

Nu är det dags. Unga, gamla, rutinerade och nybörjare – tillsammans ska vi forma nya södra. Med en unik läktarkultur som bygger på finess, röststyrka och variation ska vi fortsätta på den inslagna vägen. Flytten från 37:an till södra må bara vara några tiotal meter i västlig riktning, men för läktarkulturen och klubben kommer effekten bli enorm.

Fan vad underbart det ska bli att flytta hem. Låt tiden till den 9 maj rusa iväg. På valborg tar vi avsked av sektion 37 på bästa möjliga sätt. En sista gång ska 37:an koka samtidigt som vi blickar mot vårt nya hem. Där nya supportrar, minnen och sånger ska födas.

Rosehill Park
Sundsbusarna


Comments are closed.