En bortkastad chans…

Sitter här ett par dagar efter årsmötet och retar mig på omröstningen i 51%-frågan. Vad hände egentligen?

För er som inte var där – och det är desvärre en majoritet – höll Patrik Svensson en strålande presentation av den motion han hade lämnat in. En motion som gick ut på att HIF INTE skulle jobba för att låta respektive förbund bestämma själv om 51%-regeln. Kort sagt, vi skulle INTE ta ett steg till mot avskaffandet av medlemsägda klubbar. HIF-styrelsen ville tvärtemot men förklarade att man var för ett bevarande av 51%-regeln inom fotbollen.

Motionen röstades ner, med siffrorna 170-något mot 80. 80 röster som enligt rösträknare Kaj Stenberg var 20-25. Något att tänka på inför nästa årsmöte när rösträknare ska väljas (det ser mer seriöst ut med någon med rätt styrka på brillorna).

Men varför förlorade vi? Framförandet Patrik stod för var genomtänkt och bra uttryckt – det höll helt enkelt toppklass. Ändå röstade majoriteten på styrelsens linje.

Vi förlorade för att vi inte mobiliserade. Svårare är det inte.

En liknande historia utspelade sig för några år sen. Då var det frågan om en motion om bevarandet av ståplats på Olympia. Naiva som vi var skrev vi några inlägg på diverse forum om att folk borde dyka upp, och räknade sen med att de logiska argumenten för ståplats skulle räcka. Det gjorde de inte. Styrelsen avslog och motionen röstades ner.

Året efter hade vi mobiliserat. Aktiva supportrar som inte brukade gå på årsmötena var på plats, och alla var medvetna om att ”Just det här mötet SKA vi gå på! De rör inte våra ståplatser!” Samma motion, men den här gången med den största uppslutningen av den yngre generationen jag någonsin har sett på ett årsmöte i ryggen. Styrelsen kovände och tillstyrkte motionen och alla de äldre herrar som hade röstat ner motionen året innan gjorde precis samma 180-gradare. Sådan!

Varför missade vi den här sortens mobilisering i tisdags? Var fanns inför-artiklarna? Facebook-grupperna? Debatten?

Våra årsmöten brukar dra runt 300-400 pers. Få under 40 tycker de är särskilt roliga. I de flesta fall är det ren formalia. Ekonomin kollas, valberedningens förslag röstas igenom och utmärkelser delas ut. Ungefär lika festligt som vilken bolagsstämma eller möte i bostadsrättsföreningen som helst. Klart som fan att de flesta av våra aktiva supportrar håller sig borta! Har man inte fått klart besked om att det finns en viktig fråga att rösta om pallar de flesta helt enkelt inte komma och höra balansräkningen utredas.

Nu har vi ett år till nästa årsmöte. Tills dess MÅSTE vi se till att lägga upp en strategi för hur vi ska få vårt folk till årsmötet. Och inte bara det – vi måste också se till att få den äldre generationen på vår sida och säkra att inte bara HIF, utan ALLA klubbar – för blir tex Kräftskivan förvandlat till Swebank FF och får en flock miljoner impumpade kommer det att innebära att andra tvingas göra samma sak, eller joggas ifrån sportsligt – skyddas från en utförsäljning. För tro mig, gubbmaffian har lika mycket HIF-hjärta som vi. De ska bara ha förutsättningarna helt klara för sig, och bjudas med på tåget.

Nästa år. En fråga. Klart och tydligt. Inget ”dyk upp på årsmötet och påverka”, utan ”dyk upp på årsmötet och rösta igenom DET HÄR”! Och vad DET HÄR är, det ska ALLA veta långt, långt i förväg. 

Vi är inte till salu.


Comments are closed.