Äntligen!

Den 26 september förra året var jag och min kompis Marcus ute och rökte i halvtid i matchen GAIS-HIF på Restaurang Retro på Sveavägen i Stockholm. Jag passade då på att säga till Marcus: Fan, jag vågar inte säga något där inne men jag tror vi tar det idag. Han svarade: Jag vet, jag med. Jag har faktiskt tagit ledigt imorgon. Jag nickade och tittade på min cigg. Som frilansare skulle jag lätt kunna styra upp en fri måndagsförmiddag om det nu skulle finnas någon anledning att fira.

Och visst skulle det bli så, det blev vi ganska snart varse. Guldsöndagen i huvudstaden slutade med rödblåa shotar, HIF-sånger och tre flaskor skumpa som bartendrarna fick springa och hämta på sin systerkrog lite längre ner på gatan då de inte serverar den ädla drycken själva. Vi var kungar i baren, kungar i stan och kungar i Sverige. Och ingen brydde sig om att det var söndag.

När vi sedan satt på samma restaurang lite mer än en månad senare och såg HIF ta hem Svenska Cupen var det med en självkänsla och självsäkerhet som inga andra supportrar i Sverige ens kunde vara i närheten av. Vi var bäst. Vi ÄR bäst!

Jag har som så många andra längtat, trånat och suktat efter Allsvenskan under det kalla vinterhalvåret. Har försökt trösta mig med PL och Champions League men jag kan inte brinna för den fotbollen på samma sätt. Nu är det då äntligen dags att mjukstarta säsongen med Supercupfinal på lördag. Och det är med samma raka rygg som jag kommer att sluta upp med mina älskade medsupportrar på vad som har blivit, vare sig Restaurang Retro vill det eller inte, HIFarna i Stockholms stammishak. Jag har saknat dem. Jag har saknat HIF. Jag har saknat pirret i magen jag får dagarna innan match. Jag älskar det pirret. Jag älskar HIF.


One Response to Äntligen!

  1. Pingback:Inlägg på Bakgatan | Linda Kante