Nostalgi…

Vad gör man när ekonomin inte tillåter de sedvanliga abstinens-vinterresorna till England, och försäsongsupplägget är så snett att man inte har en chans att se HIFs träningsmatcher? Jo, man frossar på fotbollens svar på metadon – årets säsongsvideo, youtube-klipp och gammal bråte man har samlat på sig. Och spånar iväg med en hel massa tankar som är lika sammanhängande som – och sorry om jag hänger på Teds metafor-Grand Prix – Shane MacGowans garnityr…

– Har givetvis inte kunnat ge fan i att gå igenom SAMTLIGA klipp från guldfirandena (de efter GAIS och AIK, cupfirandet var av förklarliga skäl en aning präglat av mättnad). Och ja, jag vet det kommer sent, men håll käft vad vår supporterkultur har utvecklats sen senaste SM-guldet! Hur många av er var med -99? Kommer ni ihåg hur det såg ut? Noll sång, noll bengaler, Nick Borgens ”We are all the winners” och en Olle Larsson i värsta Kul-i-Juli-högform. Det var så jävla tamt och bonnigt att Färjestads – eller vilket burnout-vid-korvkiosken-gäng det nu är som brukar ta käppakrigstitlarna – firande framstår som sydamerikanskt kaos. Jag kommer ihåg att polarna och jag helt enkelt tröttnade på tillställningen och gick och satte oss på Teaterkatten för en öl i lugn och ro, smått irriterade över att firandet i våra ögon hade blivit kidnappat av Svenne Banan.

2011 visade vi hur det SKA se ut när man tar ett guld. Att GAIS-firandet var en orgie i spontan glädje och helt dikterad av läktarkollektivet var ingen överraskning – vi hade ju trots allt haft ett par grymma guldpartyn efter cupfinalerna -06 och -10 – men att även det organiserade guldfirandet efter AIK-matchen skulle hålla sån… värdighet – det överraskade mig! Jag tror fortfarande inte det finns några klipp som faktiskt rättvist visar hur jävla kokande folkhavet var. Svenne Banan hade på tolv år förvandlats till en passionerad supporter – och nu sjöng han! Vi hängde ut från fönsterna på Best Westerns hotell och njöt när mästarsångerna ekade mot väggarna. Det var helt magiskt. Tack! Tack för en uppvisning som kommer att hänga kvar livet ut.

– Rotade bland gamla biljetter och annat krafs. Är inte mycket för souvenirer, men en del saker sparar jag. Främst är det från matcher i Europa. En av mina favoritsouvenirer är något så simpelt som en tändsticksask. Den plockades upp under ett besök i Schweiz under UEFA-cupen -96, och är ett minne från en av de jobbigaste men samtidigt roligaste bortaresor jag har varit på. Det var första gången någonsin vi spelade i Europa på allvar, och i omgången innan hade vi stått för en jätteskräll och slagit ut Aston Villa. Nu reste vi ner till Schweiz med en 2-0-seger hemma i bagaget. Gamle läktarräven UA ordnade en buss och vi var väl något 30-40-tal som gjorde vårt bästa för att förvandla den till något som liknade ett mellanting mellan rullande Roskildefestival och svensexa.

Redan i Tyskland snattades och svinades det friskt – givetvis provocerade vi med hitlerhälsningar! Kom igen, det var ju 90-talet! – och när vi rullade in i världens mest välkammade stad i världens mest välkammade land möttes vi av ett rätt svettigt uppbåd av… snutar? Militärer? Fan vet vad, men de hade i alla fall baskrar och lekoveraller. Märkligt nog släpptes vi efter en personcheck in i byn. Vi snackar Neuchatel – en stad så klinisk och proper att du kan äta direkt från trottoaren! Vårt något sletna följe i den tidens högsta skånska fotbollsmode – bomberjackor, Champion-tröjor, Adidas-jackor, solhattar, Sherman-skjortor och grusdojor/DMs – stack ut som en pölseman i Teheran. Samling blev på en eftermiddagstom strippbar och väl på matchen möttes vi av ytterligare något 50-tal HIFare. Samt hela Neuchatels population av svenska au pairer! Klättrande i kravallstaket på en old school-läktare blir aldrig lika hardcore när Lisa från Eskilstuna står bredvid med blågul ansiktsmålning och en svensk pappersflagga i fickformat…

Matchen framstår i lite av ett töcken, man studsade konstant upp och ner på den slitna betongläktaren medan HIF gjorde vad man skulle på plan. Efter 1-0-målet var vårt avancemang i praktiken klart och vi kunde ägna oss åt att gå apeshit på läktaren. Så apeshit man nu kunde gå med tanke på sällskapet. I ärlighetens namn var där både en och och två av oss som avskrev Neuchatels chanser så mycket att au pairerna fick mer uppmärksamhet än matchen… Vi var vidare, och ett par veckor senare skulle Olympia präglas av bengalkrig mellan oss och Anderlecht-supportrar.

– I allt klippfrossande har det givetvis inte kunnat undgås hur jävla illa en del sånger sjungs på läktaren. Kalla mig crednazi men visst fan är det ett plus om det som sjungs faktiskt har någon likhet med originalmelodin? Vi har skrattat ut andra klubbars slakt av diverse sånger – DIFs ”You´re my sunshine” är i världsklass! Ren X-factor-förnedrings-tv över den – och då känns det kanske lite ofett att vi själva hostar ur oss några tondöva staccato-versioner av läktarklassiker? Vad sägs om att börja med det eviga temat för oss? Sången som sammanfattar HIF? Lyssna på följande klipp från en minnesvideo till en Arsenal-legend, och du kommer att höra hur ”Vi är på väg” SKA sjungas:

Just det. ”Vi är på väääg”. INTE ”Vipvg”!

– 5-6000 på Olympia på lördag. Men ett fullt 37 och förhoppningsvis bra med folk på Södra. Jag har längtat mig sjuk. Som ett barn inför julafton. Äntligen! FUCKING ÄNTLIGEN!! Vi ses på O´Learys.


Comments are closed.