Tillbaka till grunderna…

Jaha, så gick det åt helvete uppe i Norrköping. Vi vet alla hur det såg ut på plan, så det tänker jag inte skriva särskilt mycket mer om. Nöjer mig med att konstatera att Atta är den arabiske Andy Jacobsson och att Pär höll – nästan i alla fall – samma höga nivå som vanligt. Vad som hände på läktaren – och i viss mån fortsätter på diverse HIF-forum – är däremot något som bör tas upp…Så länge jag kan minnas har publiken på Olympia haft ett rykte om sig att vara gnällig. På 80-talet gick det så långt att spelarna hellre spelade på bortaplan än hemma, helt enkelt för att slippa den mördande kritiska hemmapubliken. Kanske var det frustration över att HIFs verklighet inte stämde med kartan – enligt kartan var vi ju ett självklart topplag i allsvenskan, men när man öppnade ögonen befann man sig mitt i en Div II Södra-seriematch mot Tom Prahls Kirseberg – som togs ut på spelarna. Klart var i alla fall att det var svårt för VÅRA EGNA SPELARE att spela på Olympia: – Byt ut dig själv, var ungefär vad en HIF-spelare kunde förvänta sig i form av uppmuntran på hemmaplan.

Det här hängde med länge. Men i takt med att vår aktiva supporterkultur växte fram under 90- fanns det plötsligt en liten grupp som agerade helt motsatt. Man STÖTTADE spelarna! Skit samma hur usla de var – så länge de gav allt på plan, så länge gav vi allt på läktaren! Till sist hade vi etablerat en tradition där stödet ofta var BÄTTRE i motgång än i medgång! Kontrasten mot övriga publiken var massiv. Ofta ledde deras gnäll till en mer eller mindre aggressiv reaktion från oss. Om de nu kunde sitta knäpptysta i medgång, då kunde de fan fortsätta med det i motgång! Eller ha hyfsen att dra åt helvete och låta oss andra stötta ett lag som behövde det. Än idag undrar jag om inte delar av sittplatspubliken har svårt för oss just för att vi under 90- och tidigt 00-tal ständigt gjorde vårt bästa för att förstöra deras revirpissning av Olympia som en plats för gnälliga gubbar att ta ut sina frustrationer.

I måndags var vi där igen. Skillnaden den här gången var att det i många fall var just generationen som på 90-talet bad gubbamaffian att dra åt helvete som stod för gnället. Och på nätet fortsätter det.

Ja, det är vad du uträttar på läktaren som räknas. Nej, jag har inga problem att se att Baffo som vänsterback var ungefär lika användbar som sparringhandskar på en hjärnkirurg. Men det ständiga, okonstruktiva hackandet på enskilda spelare – som om de tar ut sig själva till startelvan eller bestämmer övergångssummorna – och kommentarer på bottennivå sprider en förlorarkultur som mycket väl kan följa med upp på läktaren. Eller nej, som FÖLJER MED upp på läktaren! För det gör den. Vi håller på att bli det som vi jobbade i åratal mot.

Det är dags att vi ser oss själva i spegeln. Vad kan jag göra för att HIF ska vinna? När du står där på läktaren – vad kan du göra då?

Dags att snabbt – och utan att gräva ner sig i det – analysera vad VI gjorde fel i Norrköping, och vad vi ska göra på söndag för att skapa ett ruggigt stöd. Det räcker med fittattityd nu! Vi har de senaste åren gjort oss kända för att ha landets mest röststarka supportrar. Följande Aftonbladet-citat – ja, faktiskt! – borde räcka för er som tydligen inte har fattat vad det handlar om att vara HIF-supporter:

– Även om helsingborgarna bara skulle komma 50 man på en bortamatch så låter de ändå som minst 300.

Det var inte den attityden man såg i Norrköping. Men det är fan den attityden vi ska se på söndag! Det SKA gunga på Olympia! Ta diskussionen om vad vi missade på läktaren i Norrköping i den tråden och gör sen allt du kan för att söndag ska bli en massiv dag på alla fronter! Ett kokande, proppfullt O´Learys, rekordstor marsch till Olympia och ett galet passionerat STÖD i 90 minuter! Vi ska INTE ta ett steg bakåt i utvecklingen! Vi ska ta två steg framåt och DU ska vara en del av det!


Comments are closed.