Alla heter Gnell i…

Ok, jag borde kanske ge fan i att travestera fjorårets mest genialiska banderoll, men efter gnälldebatten – som undertecknad hjälpte till att hälla lite bensin på – verkar det faktiskt som om en del tog åt sig och fattade vad det verkligen betyder att vara en fotbollssupporter. Premiären klarades av utan att hemmapubliken gjorde uppror, och vi var säkert både en och två som faktiskt själva bidrog till att folk stöttade istället för att vara en fet jävla belastning för spelarna. Så du som vände dig om till den gnällige jäveln bakom och bad honom dra ut skallen ur röven och bidra till en HIF-seger istället för att låta en sur flickvän gå ut över andra – tack! Det behövs fler som dig. Nu kör vi vidare på samma spår.

Sådan. Berömmet avklarat. Och eftersom vi har som mål att ALLTID vara landets bästa supportrar är det nu dags att se över vad som inte var så fett. För efter en jävligt skön pubsamling med några hundra av våra närmaste vänner var det dags för marsch mot Olympia. Folk på andra forum pissar formligen ner sig över fenomenet och har säkert något läckert italienskt namn för det. Andra – vara en del i min bekantskapskrets – tycker det luktar överorganiserat och AFA-aktigt och skyr det som pesten. Personligen skiter jag rätt mycket i vilket, men har svårt att se hur en massiv pubsamling och sen gemensam färd till Olympia kan vara fel – särskilt om det nu är så att alla under 20 (dvs de som ska sjunga sönder Stattenaläktaren när vi har blivit för gamla och trötta) tycker det är hundens nossar. Så om inte annat, så är det en bra idé ur nyrekryteringssynpunkt. Ja, om man inte hade bestämt sig för att skynda iväg – under tystnad – medan halva puben fortfarande var full med folk som höll på att dricka upp sin öl…

Jag kanske har missförstått. Men hade det inte varit lite fetare att vänta till puben hann tömmas – vilket man normalt gör genom att fler och fler parkerar utanför INNAN man drar! – och sen gemensamt gått sjungande till Olympia? I ett tempo som hade gjort det möjligt att sjunga?

Slänger in ett par länkar på nämnda tema:

…och försöker sådär lagom krystat glida in på nästa klagomål. Nämligen röststyrka.

Hur många gånger har vi diskuterat detta? Det har i så många år varit vårt adelsmärke. Jag har tappat räkningen på matcher där vi med småföljen på 100-200 man har käkat upp läktarmotståndet fullständigt. Ett av mina bästa läktarminnen någonsin – och då talar jag vad vi presterar på läktaren, inte om straffräddningar i Italien – var GAIS borta på Nya Ullevi för fyra-fem år sen. Vardagsmatch, duggregn och bara kanske 120 rödblåa på plats i en ödslig göteborgsk jättegryta. Men det sjukaste drag jag NÅGONSIN upplevt från så få! Jag tror inte det fanns en själ som lämnade vår bortasektion med stämbanden intakta. Och just den där magiska känslan – när din röst bara försvinner i mängden, när du inte kan urskilja din egen stämma – den är det få supportrar i det här landet som känner. Men den är grym. Jävligt grym. I söndags var det få – om ens någon – som kände den känslan.

Lyssna på klippen. Mumlas det? Knappast. Står folk och pratsjunger? Nä. Det är en sak jag återkommer till gång på gång. Skandinaver är rakt av PINSAMMA när det gäller röststyrka! Hur i helvete kan man INTE ta i när man sjunger för sin klubb? Både italienare och britter ligger en oktav högre – de sjunger ”ljusare”, för er musikanalfabeter – och det beror på att de tar i! Så för helvete – låt mig i fortsättningen slippa se taniga 60-kilos-knattar stå och pratsjunga med någon slags hemmagjord jag-är-Bob-Sapps-storebror-bas. Blekfeta britter på 100 kg gör det inte, så varför ska du? TA I!

Du är stolt över HIF – visa det!

Vi ses i Örebro.

 


Comments are closed.