Saturday´s heroes…

Har nätt och jämnt hämtat mig från besvikelsen och frustrationen efter GAIS-matchen. Helt jävla sjukt hur förbannad man kan bli över en sketen fotbollsmatch… Personligen var det inte så mycket det faktum att vi bara tog en poäng, utan SÄTTET det skedde på! GAIS insats på Olympia i måndags måste ju absolut rankas i den absoluta gristoppen tillsammans med Sarajevo, Örebro för några år sen… och ett par andra GAIS-besök. Oh well, de fick åtminstone publiken att vakna, för är det något man kunde vara nöjd över, ja då var det stödet från 36, 37 och Södra. Just när man trodde att vi hade gått ner i samma träsk som alla – nåja, GAIS-supportrarna är väl ok, fast de är pinsamt få – skit-i-matchen-vi-har-röjzon-här-clowner i allsvenskan så visade vi precis vad vår läktarkultur handlar om! Ett massivt engagemang, inlevelse och en röststyrka som ingen matchar. Tack!

Åtvid på lördag och en av de bortamatcher jag har sett fram emot mest.

Varför?

Ok, vi säger så här…

Jag har följt engelsk fotboll aktivt sen tidigt 90-tal. Och en av de saker jag verkligen har varit avundsjuk på, är just bortaresorna. Man spelar nästan alltid på lördagar, du har bra kommunikationer och det finns en helvetes massa klubbar att upptäcka! Just det sistnämnda är en sak jag hänger upp mig på. Att vägarna till Örebro och Borås är kostigar och att man knappt kan åka tåg till någon bortamatch alls – eller i alla fall inte HEM från den – stör mig en aning. Att man ofta måste ta ledigt för att kunna se sitt lag spela en vanlig trött seriematch stör mig mer. Men frågan är om det som stör mig mest – eller som jag är mest avundsjuk på britterna över – inte är det faktum att det inte finns något att upptäcka? Samma skit år efter år. Inga 92 jävla league grounds här inte! Inga som är värda att se åtminstone.

Vi möter i stort sett samma lag, på samma arenor år efter år efter år. Jag har varit på Råsunda fler gånger än jag orkar räkna. Och Rambergsvallen överraskar bara någon gång då och då – genom att skoja till det och flytta oss bortasupportrar till en brädhög en mil från planen… Malmö? Ren skit. Inte arenan, men upplevelsen. Flygplanskapar-nerver och en sinnessjukt överdimensionerad snutstyrka som alltid gör allt för att jävlas gör att det är en måttligt fet dag.

Så jo, den här har jag verkligen sett fram emot. Åtvidaberg. Klassiskt namn. Faktiskt det första laget jag spelade i. Som knatte i HIF spelade man i lag döpta efter andra klubbar – nej, jag vet inte om Kräftskivan eller BoIS var med – och vårt hette Åtvidaberg. Senare avancerade vi och blev Feyenoord – vilket får räknas som ett par snäpp fetare. I vilket fall… Äntligen har vi en klubb jag aldrig har besökt, på en plats jag knappt visste existerade om det inte var för fotbollen och allt detta på en lördag! Jag vet inte med er, men i min bok är detta en bortaresa utöver standardupplevelsen E6-till-GBG-och-hem-igen. Och den tänker jag njuta av fullt ut!

Vi ses i Åtvidaberg. Vi är fortfarande skyldiga dem en rejäl överkörning som tack för en ödesdiger förlust på Kopparvallen någon gång 1968.


Comments are closed.