Där vi såg Arild Stavrum göra mål…

Bara en vecka kvar till omstarten av allsvenskan, och av rapporterna från Silkeborg-matchen att döma så verkar tränarbytet ha gett effekt. Rakare och mer direkt spel är nyckelorden. Vi som såg HIF sist Åge tränade oss är inte överraskade. Då spelade vi med en aggressiv 4-3-3-uppställning – sisådär fem år innan Djurgården ”revolutionerade” svensk fotboll genom att spela just 4-3-3 – där målet var att komma till avslut så fort vi hade möjlighet. Resonemanget var inte särskilt märkligt – de flesta farliga omställningar kommer när motståndarna erövrar boll i närkamp eller genom att snappa upp en dålig passning. Inte när man misslyckas med ett avslut. Ett misslyckat avslut innebär normalt inspark, eller – om det rör sig om säg, Elfsborg på gräs – inkast. Båda ger dig ett hyfsat andrum att hinna ställa om till försvar. Tisdagens match mot sensationslaget Nordsjälland lär visa om vi kan praktisera det här. Kan Åge lära pågar som Rashid och Gashi att hålla i bollen en sekund mindre är vi en bra bit på väg.

Antar att alla har fullkomligt frossat i irländarnas uppvisning på läktarna under EM? Normalt sett är landskamper en muppmagnet som har väldigt lite att bjuda på i form av läktarkultur, men här snackar vi ett stöd som fick åtminstone mitt nackhår att resa sig. Föredrade med 0-4 på plan, och ändå visar de en stolthet och en passion som får firande spanjorer att framstå som… en obetydlig parentes. Njut!

Ett par tusen spanjorer och en trumma räcker inte långt där…

En anledning till att jag lägger upp klippet är att det faktiskt frågades här på forumet om vilken melodi irländarna sjunger. Det skrämmande i den frågan är att vi har haft vår version av ”Fields of Athenry” i ett par år vid det här laget – och ÄNDÅ känner folk inte igen den! Behöver vi egentligen en tydligare hint om att det är dags att ta tag i vår läktarkultur på allvar? Vi har i åratal haft de i särklass bästa aktiva – märk väl, aktiva. Vår menlösa sittplatspublik tillhör bottenträsket – supportrarna i allsvenskan. Röststyrka, sånger och koll har legat ett par snäpp över vad andra klubbar kan visa upp. Men nu finns det all anledning att fundera om vi inte är på väg att tappa det som gör oss unika.

Jag tror att ett problem är att vi i åratal har förlitat oss på ett spontant stöd. Där andra klubbar har haft trummor, rözjoner och gapande lekledare med megafon har vi gett allt för att vi helt enkelt har VELAT stötta laget – och dessutom haft en klar uppfattning om hur man gör det. Idag är detta långt ifrån självklart. Dels har spontaniteten och frånvaron av capo missuppfattats som ett ”du bör sjunga, men det är ok om du inte gör det” – vilket är  ÅT HELVETE FEL! – och dels har vi börjat se meningsskiljaktigheter där vissa vill sjunga sig igenom hela matchen, utan att ens pausa för straffsituationer och stolpträffar. Ni som var med i Kalmar vet vad jag snackar om. Stödet dog efter en halvtimmes konstant sjungande, helt enkelt för att man varken fick möjlighet att hämta luft eller engagera sig i själva matchen.

Missförstå mig inte. Vi SKA sjunga mycket. Men vi har aldrig varit något jävla partygäng som Bajen eller Kräftskivan där det glatt trallas samma trötta sång i 90 minuter oavsett vad som händer på plan. Vi ska ha timing, röststyrka OCH variation!

Just det här med variation är också något som har tagit enormt med stryk hos de flesta klubbar på senare år. Britterna är fullkomligt katastrofala nuförtiden, och i allsvenskan är det få klubbar som betar av mer än 10-15 sånger på en match. Och av det som sjungs är det knappt ett skit som får en att dra på smilbanden. Vi är ett undantag där, och det ska vi vara. Kevin Hagen-sången var allsvenskans bästa pisstagning 2011 och den visade tydligt VÅR läktarkultur! Men den sortens sånger ska inte vara något som vi slår oss för bröstet över – de ska vara ett naturligt och självklart inslag!

I ”The Soccer Tribe” granskar forskaren Desmond Morris sångerna på läktaren i England säsongen -78/-79. Hos de fyra klubbar i högstaligan som man studerade sjöngs det vid 138-160 tillfällen per match. Och antalet olika sånger och ramsor låg mellan 44 och 68! När man följde tredjedivisionsklubben Oxford United under en säsong kunde man konstatera att den fulla repertoaren låg på 251 olika sånger och ramsor! Och av sångerna som sjöngs hade ungefär en tredjedel något med händelserna på plan att göra.

Det är i den här världen vår läktarkultur har sin grund. Det ska man ha i bakhuvudet när man tycker det är svårt att lära sig 15-20 olika sånger. Eller när man tycker att det är fett att köra en sång utan text oavbrutet i tio minuter. Samtidigt måste vi inse att vi aldrig kommer att ha samma utbredda engagemang och passion för läktarkulturen som i 70- och 80-talets England. Det gör ingen som helst nytta att vara smartare än fan om det bara är 50 man som fattar grejen. Vi måste hitta vår egen väg. Det trodde vi att vi hade gjort. Men våren har tydligt visat att det aldrig går att vila på gamla meriter – varken på plan eller på läktaren.

Nästa måndag är det omstart. Vad vi gör av den på läktaren är upp till oss själva.


Comments are closed.