Hylla den som hyllas bör!

Ikväll, strax innan 21:00, kommer Erik Wahlstedt att stega bort mot 37:an, stryka svetten från pannan och med armarna över huvudet applådera stödet han och laget fått under den nyss avslutade matchen. Så är hans vana, oavsett om han kommer från avbytarbänken eller startelvan och oavsett om laget vunnit eller förlorat. Skillnaden mellan alla andra hemmamatcher Erik spelat under de fjorton säsonger han haft Olympia som sitt andra hem och kvällens match, är att ikväll tackar han klacken i hörnan för sista gången i den allsvenska HIF-tröjan. Det kommer inte att vara fullt på Olympia och matchen i sig saknar större betydelse, men vi som är där kommer att besvara Eriks tackapplåd och även om vinterhandskarna kommer att skapa mer av ett dovt muller än en smattrande fanfar så är jag övertygad om att vart och ett av våra handklapp är ett hjärtligt och genuint tack riktat rakt mot det bultande hjärtat innanför tröja 23.

Vi kommer alla projicera olika minnesbilder mot den nattsvarta oktoberhimlen. Några kommer minnas första sejouren i HIF, då håret var ljusare och i mittbena och det offensiva straffområdet inte bara var något mystiskt i fjärran som de andra spelarna berättade om när de kom tillbaka därifrån. Andra kommer att minnas senare års försvarsinsatser. Kanske mannen bredvid dig står och småler åt hur Erik, efter att ha blivit förbisedd i de två första backbytena, kommer in och dominerar i 2-1-vändningen borta mot just IFK Göteborg förra säsongen. Kalenderbitaren drar sig eventuellt till minnes ytterbackens senaste (om inget extremt otippat inträffar imorgon) mål; mig veterligen i 9-0-segern mot Halmstad i säsongens sista match 2007.

Personligen kommer jag inte att hänga upp kvällens avsked på någon enstaka match eller situation, utan snarare på helheten i fotbollsspelaren Erik Wahlstedt. Tårarna som garanterat kommer att rulla nerför mina kinder kommer att rulla av saknad och respekt för mannen som, i en idrottsvärld som alltmer betonar den spektakulära bolltrollaren och den individuella prestationen, står staty på Klubbkänslas torg. Aldrig ett ont ord om HIF. Aldrig ett ont ord om någon medspelare. Aldrig höjd röst vid något tveksamt domslut, utan bara bita ihop och jobba hem till rätt position. Aldrig riskera lagets situation för personlig triumf i form av en vansklig tunnel eller en chansartad offensiv utflykt. Aldrig klanka ner på de supportrar som lägger sitt hjärta och sin själ i hans förening. Aldrig ge media ett lillfinger och därmed chansen att sluka hela handen. Aldrig ens en antydan av att ha blivit förfördelad eller orättvist behandlad av någon tränares laguttagning. Aldrig missunnsamhet, avundsjuka eller hybris. Och allt detta utan att det på något sätt känns urvattnat, mesigt eller opersonligt. Tvärtom, Erik står tydligt och rakryggat modell för något av det jag uppskattar som allra mest i en människa; att kunna se sin roll i ett större sammanhang och inte alltid skrika högst. Eller i fotbollstermer: att inse att någon måste stanna kvar på sin position och med en oglamorös tackling vinna ett inkast för laget så att någon annan, i det efterföljande anfallet, kan sätta den där cykelsparken i krysset.

Så, Erik, från botten av mitt, och säkerligen alla andra HIF:ares, hjärta: ett stort, fett, jävla tack för dina år i klubben och för den kärlek, respekt och trohet du visat HIF både på och utanför planen. Ska jag någonsin trycka ett namn bak på min HIF-matchtröja så är det ditt.

/ Björn Helgesson


Comments are closed.