Från Söderåsen syns ett land

Den senaste sången i vår repertoar symboliserar vår supporterkultur rätt bra. Medan stora delar av supporter-Sverige mer och mer stöps i samma form går vi vår egen väg och fortsätter att leverera sånger med grymma melodier och vassa texter.  Medan en del klubbars supportrar mest verkar fokusera på att det ska låta högt och länge har vi folk som i timmar kan diskutera ordval, tonlägen och tempo. För mig som är en stark förespråkare av den anglofila läktarkulturen är jag genuint lycklig över att vi lyckats behålla så stora delar av vår framtoning på läktarna.

Framgångsreceptet innehåller ingredienserna ömsesidig respekt och ett aldrig sinande engagemang. En av HIF:s största och mest välrepresenterade grupperingar, Bortom Sans, har varit en grym injektion i en supporterkultur som behövde en nytändning. Deras representation och engagemang är imponerande och för nyrekryteringen av framtida HIF-supportrar är grupperingen extremt värdefull. Trots att de förespråkar en mer ultrasinfluerad supporterkultur har de visat stor respekt i samband med sitt intåg på HIF:s supporterscen. De har bidragit till att utveckla såväl det visuella som det verbala stödet och har gjort det utan att köra över den kultur som tidigare generation byggt upp. Ser verkligen fram emot att följa deras utveckling.
Det finns även andra som ska ha cred. När det gäller att ta fram och etablera nya sånger är det framför allt personer inom Grimeton och Sundsbusarna som ska lyftas fram. Sundsbusarna, som de senaste åren legat ganska lågt i profileringen, verkar ha en nytändning på gång. Medelåldern närmar sig 30, en handfull har blivit föräldrar och vissa en aning mer bekväma. Det som dock glädjer mig är att grupperingen i princip inte tappat en enda person de senaste 10 åren.

Detta är en annan nyckelfaktor till att vår supporterkultur idag är starkare än någonsin.  Trots föräldraskap, samboliv och 30-(och 40-) årskriser är grupperingen intakt och det senaste jag hört är att det framöver ska satsas på en del egna resor och nyrekrytering. En del ungtuppar i 20–25-åråldern har anslutit de senaste åren och med lite fler egna aktiviteter ska även denna utveckling bli intressant att följa.

För det är precis det som är grejen, vår supporterkultur har vuxit sig så pass stor och stark att det finns plats för olika inslag. Den UK-influerade läktarkulturen kommer alltid att finnas kvar samtidigt som de mer ultrasinspirerade inslagen är här för att stanna. Den ömsesidiga respekten och den starka samhörighetskänslan som finns i våra led möjliggör ett samexisterande. Det gör mig jävligt stolt som HIF:are.

Nu börjar detta lika ett egocentriskt hyllningstal, men vi HIF:are har en tendens att ständigt fokusera på det negativa, därför är det på sin plats med lite retroaktiv optimistpropaganda.  Stödet på bortaplan har de senaste åren tagit rejäla steg framåt. Allt fler är villiga att lägga ner tid och pengar på att följa HIF i vårt avlånga land. Även stödet på hemmaplan går framåt, inte minst tack vare en allt mer engagerad sittplatspublik. Jag tror att vi börjar se glimtar av vår fulla potential, som dock inte kommer att blomma ut förrän nya södra står klart. Då kommer vår supporterkultur ta fem stora steg framåt!

Så ett stort tack till alla som är delaktiga i att driva vår unika supporterkultur framåt. Oavsett om du är med i en gruppering eller inte så betyder ditt engagemang väldigt mycket.

Tycker du förresten att det låter roligt att åka buss med ett gäng anglofila läktarnördar till någon match då och då? Skicka ett PM till Rosehill Park eller Pågadrul här på forumet. Vi utlovar fet musik, grymma dokumentärer och ett ihärdigt malande om att det var bättre förr, med hänvisningar till 80-talets UK.

/ Rosehill Park


Comments are closed.