Skillnaden på supportrar & ”supportrar”.

De senaste åren har vi vant oss vid att HIF är ett vinnande lag, ett lag som visst kan göra dåliga matcher, men som ändå vinner dem på något sätt. I våras var HIF precis detta, ofta glänste man med fartfylld och kreativ fotboll, men i matcher som Syrianska borta så såg det väldigt segt ut. Detta till trots vinner man med 0-1. Vinnarmentalitet.

Ska man vinna SM-guld måste man ha de där uddamålsvinsterna och plocka alla poäng som överhuvudtaget går att plocka. Har man en sämre dag spelmässigt så sänker man nivån och grisar till sig tre poäng. Det går helt enkelt inte förlora två poäng hemma mot Allsvenskans i särklass sämsta lag, samtidigt som man nollas mot Häcken, Mjällby och Djurgården.

Jag vill hoppas att guldet inte är borta, men jag finner inget grepp att ta tag i för att stödja denna dröm. Ingenting. Om HIF ska vara i närheten av en guldstrid så måste man börja spela som ett helt annat lag, man kan inte blicka tillbaka mot vårens HIF. Vi är inte vad vi var då, inte på något plan. Inte kvalitetsmässigt i spelartruppen och inte formmässigt heller. Man måste svälja stoltheten och börja grisa till sig poäng.
I dessa tider ska supportrarnas röst vara som starkast, det som definierar en äkta supporter är om han även i motgång står bakom sitt lag. För de som nu ligger hemma och tycker synd om sig själva och tvekar på om de ska ta sig till Borås på söndag… Be någon i din närhet att ge dig en fet jävla smäll på käften så att du vaknar. Striden om guldet må vara långt borta, men striden om en Europaplats lever i allra högsta grad. Alla som hade tänkt åka till Borås om derbyt hade vunnits ska fan ta mig åka nu med. Om inte så är man på samma nivå som de som gick hem efter 0-3-målet igår. Små människor.

Se nu till att fylla Kärnans bussar så skapar vi magi på söndag!

/HGB-Lund


Comments are closed.