Det där kontraktet…

Kontrakt, symbolhandling, manifest eller meningslös pappersbit. Vad man än väljer att kalla HIF:s elva målgivande passningar så har de skapat stor debatt, inte bara bland HIF-supportrar utan bland supportrar i hela landet. Varför då? De allra flesta är ju överens om att uppvigling, hot och våld inte hör hemma runt våra lags matcher. Ändå finns det nu två läger, med folk som egentligen har samma inställning till sakfrågan.

Här är min amatörmässiga analys. 
Tiden efter den tragiska, svarta, premiärhelgen har präglats av självrannsakan, medial press, debatter och kritik. Ansvarsfrågan som vanligtvis brukar behandlas som en glödande kolbit som ingen riktigt vill ta i har tagits upp på ett bra sätt, inte minst av supportrarna. Kärnan tog tydligt ställning, redan dagen efter ordnades en manifestation på Stortorget i Helsingborg och resan till Norrköping blev också ett tydligt avståndstagande mot våldet. Sundsbusarna och Bortom Sans gick ut med ett manifest där självkritiken och självrannsakan var påtaglig.

Redan dagarna efter den 30:e mars såg man att flera initiativ togs, för att förändra delar av supporterkulturen. Och det allra viktigaste var att initiativen kom från supportrarna själva.

Hade HIF varit smarta hade man spunnit vidare på dessa initiativ. Haft tilltro och stöttat. Långsiktiga förändringar får bevisat bäst resultat om de som främst berörs är involverade i processen. Supportrarna hade redan banat väg, HIF hade bara behövt ta rygg.
Istället väljer HIF:s ledning att göra precis tvärtom. De presenterar ett kontrakt med 11 punkter, som ska signeras för att man ska få tillträde till Olympia. Som jag skrev inledningsvis är det väldigt få som har problem med kontraktets grundtanke, men utförandet lämnar mycket i övrigt att önska.

Dels för att det är omöjligt för HIF att leva upp till det stora ansvar man nu lagt på sig själv. Klubben har i hårda ordalag lovat att de som inte följer kontraktets punkter ska avvisas. Jag undrar hur denna rutin ser ut, för tro mig, media kommer bevaka konsekvenserna av HIF:s utspel med falkögon. HIF har tagit på sig ett ansvar som jag är skeptisk till om de kan leva upp till. Risken här är alltså att hela kontraktet pulveriseras av media, sponsorer och allmänhet, som tomma ord. En panikåtgärd framtagen under stor yttre press. Supportrarna agerade, då förväntades HIF göra detsamma.

En annan problematik är att nästan samtliga 11 punkter bjuder på ett enormt tolkningsutrymme. Vad innebär det att nedvärdera motståndare? Hur måste jag ingripa när någon annan beter sig på ett icke-önskvärt sätt? Hur visar jag respekt för HIF:s samarbetspartners? Detta måste HIF förtydliga. Nu är inte en tid för otydlighet.

En annan viktig aspekt, kanske den viktigaste, är att människor känner sig kränkta och misstänkliggjorda. 99 procent av de som besöker Olympia vet hur man uppför sig. De vet att våld och hot inte accepteras. På samma sätt som att vi vet att man inte får stjäla i affären eller beträda tågspåren på järnvägsstationen. ICA skulle aldrig få för sig att kräva att deras kunder skulle signera ett kontrakt innan de gick in i butiken. Ännu mindre skulle de kräva att deras betalande kunder skulle stoppa andra från att stjäla. Just för att det är orimliga krav att ställa på sina kunder.

En annan sak som HIF:s kontrakt tyvärr skapar är sprickor. Den senaste veckan har supportrarna varit enade. Supporterkulturen måste ändras och alla har ett ansvar. Utvecklingen var på god väg, de goda krafterna höll i taktpinnen. Men nu har det återigen skapats två läger.

Den ena gruppen ser inga problem med kontraktet, de kritar gärna på, det är ju ändå ”bara en symbolhandling”. Och om man planerar att sköta sig är det väl inga problem? Den andra gruppen menar att HIF underminerar de goda supporterinitiativen genom att komma med orimliga och luddiga krav. En spricka har skapats bland HIF-supportrar som bara för några dagar sedan var helt eniga om vilken väg som var den rätta.

Hur borde HIF ha agerat då? Enligt mig skulle de följt den väg som supporterkrafterna stakat ut. De skulle använt sig av Sundsbusarnas och Bortom Sans manifest, de skulle intensifierat samarbetet med Supporterklubben Kärnan. Då tror jag att man hade fått den stora massan med sig. Man hade skapat legitimitet åt de gräsrötter som är villiga att aktivt verka för en förändring. Man hade visat tilltro till några av sina trognaste kunder och man hade undvikit att sätta sig i en position där man nu förväntas ta ett ansvar som jag inte tror man klarar av.

Man har alltså skapat en situation där folk hotar med bojkott och återlämnande av årskort. Och det handlar inte om ett hundratal ”gaphalsar” på sektion 37, det är många fler. De elva punkterna är starkt ifrågasatta av media, samma media som stenhårt kommer analysera hur HIF:s uppfyller sitt åtagande.

HIF kan nu inte heller backa, då får man sponsorer och vissa målgrupper emot sig. Håller de fast vid kontraktet har de också många emot sig. Det är en otacksam sits och om jag ska vara ärlig så vet jag inte alls hur de ska lösa det här.

Rosehill Park, gästbloggare


Comments are closed.