Vakna i morse med ett smil…

Jag tänkte inte skriva mer av sången för jag skriver till er som redan kan den. Men jag tänkte skriva om vad den handlar om. För texten handlar om mer än en enskild spelare och hans brott eller ett namn på en arena. Den handlar om vad vi vill att vår klubb står för med en annan klubb som kontrast till det. Men om det ska betyda någonting så måste vi också kämpa för det.

Vi är inte Hammarby eller Gais. Vi behöver inte förneka att vi mer än någonting annat skulle vilja spela Champions League och vinna 2 Allsvenska guld i rad. Ha en ekonomi som borde vara tryggad ett decennium framåt och en tillsynes välfungerande organisation. Vi behöver inte intala oss att det är en del av klubbsjälen att lida eller förlora. Vi tar oss igenom det ändå.  Det är den jobbigaste vägen att gå och det är också därför jag vill gå den. Den är inte upptrampad av någon annan utan lämnar oss helt åt vårt öde, ingen av oss vet om framtiden är ljus.

Ändå är det med ett leende jag konstaterar vilken klubb jag håller på och var vi är nu. Som supportrar vill vi stå för lojalitet gentemot klubben, som medlemmar att klubben står för vissa värden.  Vi vill inte göra vilka avkall som helst för att nå sportslig framgång men samtidigt så kommer vi aldrig att ge upp.
När det går bra och allting flyter på, som det under flera år för inte speciellt längesedan gjorde, så finns det ingen möjlighet att stå upp för varken lojalitet eller några andra värden. Det är i motvind drakar lyfter och det är nu vi har chansen att bevisa vilken sorts supportrar vi är och vilken klubb vi vill vara som medlemmar.
Misär under matcherna, familj och vänner som ställer idiotiska frågor efteråt, folk som man trodde alltid skulle vara där som slutar gå på HIF, tungsjunget och utan garanti för att det ska vända står vi där nu. Men det är den här biten som gör att man växer och visar inför sig själv och andra vad ens supporterskap är värt.
Vi behöver inte gå in närmare på dagens läge, alla vet hur det ser ut och att vi är där nu. Det är på sätt och vis en möjlighet som vi ska vara tacksamma för, för det är nu vi har chansen att bevisa vilka vi är och vilken sorts kultur vi vill ha runt klubben. Vilka kommer att vara där, vilka kommer att släpa med sina vänner till Olympia, åka långa bussresor land och rike runt och hypa matcher på internet nu? Vi som fortsäter göra det är HIF och låt ingen säga någonting annat. Är du inte med när klubben behöver dig som mest är allting annat oviktigt. Jag har inget emot folk som bara kommer när det är lätt att kalla sig HIF:are, men jag känner ingen gemenskap med dessa ens på Olympia. Dom är där för att vi tjänar pengar på dem. Dom är kunder, vi är supportrar.

Men dom har nu övergett oss och jag är inte förvånad. På sätt och viss är det en lättnad, vi har ett berg att bestiga och vi slipper onödig packning. Från och med nu följer bara de som själva tänker dra en del av lasset med. När vi nått toppen kommer vi titta ner på dem med ett roat leende när de återigen flockas kring klubben, då behöver ingen fråga vad det innebär att vara en supporter. Vi har länge sagt att vi har landets trognaste supportrar, när det nu är det dags att bevisa det, kommer du att dra ditt strå till stacken eller kommer du att vänta tills det jobbiga är över?

Den 15:e september möter vi AIK. Publiksiffran spelar mindre roll, men den matchen är ett avstamp inför hösten och inställningen på läktaren kommer att vara A och O. 37:an, 36:an och en bra bit in på Östra ska vara fyllda av sångglada HIF:are. Stämningen ska bli årets bästa.

Den 21:a september möter vi Malmö borta. Målet är tidernas marsch till Swedbank Stadion. Hela Malmö ska veta att vi är där och inne på arenan ska bara vi höras.

/ Olof Mattisson, HIF:are


Comments are closed.