HIF är Morrissey – Bajen är Avicii

Varning! Denna text innehåller en hel del självgodhet och skryt.

För mig som musikintresserad HIF-nörd har musik en solklar koppling till supporter – och läktarkulturen. Sångerna vi sjunger på läktaren kommer ju från musikvärldens olika hörn och om man går igenom vårt sångarkiv så är det faktiskt en rätt imponerande samling av melodier och texter. Vår musikarsenal består av allt ifrån svenska klassiker med Påvel Ramel och amerikanska folksånger med The Kingston Trio till Bella Ciao, som är en italiensk partisan-kampsång från andra världskriget.

Vi har hela spannet och under en normal match skulle jag tro att vi betar av minst 30 av dem, och då räknar jag inte med alla spontana sånger som uppstår i samband med händelser på plan och läktaren.

För många av oss HIF:are har det blivit rätt självklart, det här med melodier och texter. Jag vet folk som kan sitta och diskutera i veckor för att få en textrad att matcha perfekt med melodin samtidigt som budskapet är klockrent. Nörderi på högsta nivå – definitivt – men det är den typen av nörderi som format vår läktarkultur.

Om ni tittar er runt om i landet så är vi faktiskt rätt unika. Och jag vet att det här låter hur drygt som helst, men det finns ingen som är i närheten av oss när det gäller sångutbud. Det finns en del skräckexempel på klubbar med supportrar som helt verkar skita i det här med kreativitet i texterna, Bajen är väl det värsta exemplet jag på rak arm kan komma på. På Tele2 räcker det liksom med en svängig melodi och 3-4 ord, ofta ”heja”, ”Hammarby” och ”Södermalm”. Sen har du en sång som kan malas en hel halvlek. Vissa tycker säkert att det är hur fett som helst, men för mig är det tråkigt och fantasilöst. Och Bajen är inte ensamma, en hel drös med klubbar hamnar enligt mig i samma kategori.

Jag tycker att det kan jämföras lite med musikscenen. Det finns artister vars texter är ren poesi och sen finns det artister som till 95 procent prioriterar en fet melodi på hög volym och sen bara slänger in lite random ord i texten. En av mina absoluta favoritlåtskrivare är Morrissey, jag tycker att många av hans texter är geniala. Sen har vi ”mer moderna” artister som till exempel Avicii som kanske inte lägger riktigt lika mycket krut på lyriken, för att uttrycka det lite diplomatisk. Nu blir jag säkert tillrättavisad av arga Avicii-fans, men det får jag ta. Jag kanske bara missat storheten i hans texter.

Jag har alltid föredragit artister som ser värdet i en välskriven text. Sen är det ju ofta melodin som fastnar först, men med en platt och intetsägande text så faller det tyvärr platt för mig. Och det är väl lite samma inom läktarkulturen. Därför är jag rätt stolt över ”HIF-kulturen” som alltid har lagt fokus på både budskap och melodi.

Jag skulle aldrig i hela mitt liv sjunga med i sånger som ”Hoppa HIF hopp allez allez” samtidigt som jag studsar upp och ner som en hjärndöd robot. Exemplet är en omskriven variant av något IFK Göteborg på riktigt kör på läktaren. Smaka på orden och uttala dem högt för dig själv, ”Hoppa blåvitt hopp allez allez”. Vad betyder det ens? Någon IFK:are som mot all förmodan läser detta kanske kan förklara.

Det är väl det allra värsta exemplet jag kan komma på, men det finns ju fler. Jag ser inte heller tjusningen i att mala ”Framåt stolta XXX i 30 minuter” ivrigt ackompanjerat av ett taktfast trummande.

Däremot sjunger jag med stolthet med i sånger som Skånepåg, Runt om Olympias gröna gräs, och När jag var ung. För att lyfta fram tre exempel. Sånger med texter där det finns tydliga kopplingar till klubbens historia, lokalpatriotism och klubbfärger som går i arv.

Om man som supporter till ett annat lag läser den här texten tycker man säkert att jag är löjlig. Ska HIF sitta och skryta om att vi är bäst i landet? Ja, det är precis det jag gör. Vi är inte flest, vi har inte störst bortaföljen och vi låter inte mest. Men när det gäller just texter och melodier så är det ingen som slår oss på fingrarna! Även om konkurrensen kanske inte är stenhård i ett supporter-Sverige där allt fler stöps i samma YouTube-form.

För att avsluta med lite paralleller till musikscenen så skulle jag väl lite sådär ödmjukt säga att HIF är Morrissey, Bajen är Avicii, IFK Göteborg är Magnus Uggla och AIK är Ultima Thule. Malmö tror att de är Timbuktu, men det är ett hån mot Jasons ofta välskrivna alster. De kan få vara Björn Skifs.

Kolla gärna in sångarkivet på Kärnans hemsida, det saknas en hel del sånger, men det ger ändå en viss förståelse för vårt utbud.

Rosehill Park


Comments are closed.