129 matcher – kan ni fatta?

Jag har ett riktigt starkt barndomsminne. Det är kopplat till våren och känslan man fick när man som ungdomsspelare sprang ut på en nyklippt gräsmatta. Det luktade vår, det luktade fotboll och man kunde spela i flera timmar. Just doften av nyklippt gräs var som heroin för en 11-årig fotbollssjäl.

Även när jag sen började bli aktiv supporter så kunde dessa känslor framkallas. När jag runt 1997 började gå på Olympia så stod jag ofta på den södra ståplatsläktaren. Under uppvärmningen brukade jag stå nere vid reklamskyltarna för att komma riktigt nära spelarna. Jag imponerades av Olympias fina gräsmatta och blev sådär tramsigt stolt när media utsåg den till Sveriges bästa. Tänk att få spela på den planen. Det fanns prestige i att vara bäst på att erbjuda det mest grundläggande inom fotbollen.

Den prestigen verkar idag vara som bortblåst. Och ibland undrar jag om framtidens generationer av fotbollsspelare ens kommer förstå vad man menar när man beskriver känslan av att springa ut på en nyklippt fotbollsplan.

Igår skrev Fotbollskanalen att 129 av de allsvenska matcherna 2015 ska spelas på plast. Det gör mig ledsen. Och det som gör mig mest ledsen, eller snarare förbannad, är att ingen verkar bry sig. Klubb efter klubb rullar ur dörrmattor som underlag istället för att faktiskt avsätta resurser till bra gräsplaner. Och det är klubbar med stora supporterskaror som ofta och gärna basunerar ut sitt motstånd mot den moderna fotbollen. Men när den moderna fotbollen gör intrång på deras egna arenor lyfter de inte ett finger för att motverka det.

Argument om att det ligger bortom ens kontroll är bara lama ursäkter. Det kan hända att det är sant, men det är aldrig en ursäkt för att inte protesera. Då har man gett upp på förhand och för mig rimmar inte det särskilt väl med banderoller med texten ”MDMF”.

Supportrar till Hammarby, Djurgården, Elfsborg och Norrköping, med fler: varför vek ni bara ner er? Varför höjde ni inte era röster? I Sverige finns en enorm kraft i supporterrörelsen, något som bland annat visades när vi tog strid för 51%-regeln. Men var finns den kraften när allt fler lag övergår till konstgräs? Landskrona BoIS må vara en skitklubb på dekis, men deras supportrar stod upp när plasten kom på tapeten. Och de vann.

129 matcher på plast. Det är svårt att få in.

Jag är också så förbannat trött på argument som att en plastmatta minsann är bättre än en usel gräsplan. Det är en helt irrelevant jämförelse. För mig är båda alternativen uteslutna. Ska man ha sin elitlicens ska man kunna uppvisa en gräsplan av god kvalitet, annars kanske man inte har i de högsta serierna att göra.

Jag vet att Sundsvall ligger långt norrut och att Borås tydligen tillhör en sibirisk klimatzon, men då ska man också komma ihåg följande: att tävla i elitfotboll är ingen rättighet. För mig är det obegripligt att man tummar på en av fotbollens grundpelare för att främja geografisk spridning. Det började man tumma på i Sundsvall 2002, och se vart det har fört oss 13 år senare.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med den här texten. Det är mest ett klagorop ut i fotbollssverige. Troligtvis har det redan gått för långt och även om det finns möjlighet att vända utvecklingen så känns det fruktlöst när inte ens de som säger sig brinna för sporten mest av alla verkar bry sig.

Den dagen det blir prat om konstgräs på Olympia tar jag för givet att alla HIF:are med alla tillgängliga medel ser till att förhindra det. Jag är övertygad om att det går.

129 matcher på plast, kan ni fatta?

Rosehill Park
Sundsbusarna


Comments are closed.