Un passo avanti?

Så är allsvenskan igång igen, och i vanlig ordning betyder en bortamatch mot Häcken inte särskilt många poäng. Inte mycket att säga om det – av någon anledning är det nästan omöjligt för oss att vinna på Hisingen, och när man inte kan försvara från mittfältet blir det inte heller ändring på det.

Vad som däremot kanske var ett trendbrott var bortaföljet. Som Rosehill påpekade i ett blogginlägg igår har vi tidigare i år haft dåligt med folk på bortaplan. Att vi då drar ihop 5-600 man till Hisingen för en nästan garanterad förlust mot ett måttligt glamoröst lag – när vi dessutom vadar runt i mittenträsket utan hopp om toppstrid – får räknas som riktigt, riktigt bra. Kanske är det ett tecken på att vi äntligen är på väg upp ur vår svacka utanför plan? Vi aktiva supportrar har redan sett riktigt bra ut vid hemmamatcherna. Och i tider när sittplatspubliken sviker är det så otroligt viktigt att det som kan vara lokomotivet bakom en ny positiv utveckling – just de aktiva supportrarna – får upp fart igen.

HäckenAway

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är ingen hemlighet att hela föreningen drabbades stenhårt av händelserna kring premiären i fjor. Och det är heller ingen hemlighet att den publikmässiga smällen var i Kovalev-klass – inte bara för att marginalpubliken helt plötsligt fick för sig att dödsfall, planinvasioner och omfattande stök var normaltillståndet när HIF spelar, utan också för att vi aktiva supportrar pekades ut som syndabockar av folk som vill förgöra vår läktarkultur. Lägg till detta splittringen av Bortom Sans och det var rätt tydligt att vi skulle få jobba med en återuppbyggnad på läktaren ett bra tag.

Helsingborg sticker ut rejält när det gäller synen på den lokala klubben. I andra städer är man antingen fotbollsintresserad, eller så skiter man ett rätt långt stycke i vad som händer på och kring det gröna fältet. Så är det inte i Helsingborg. Här finns en stor grupp HIF-hatare som aldrig någonsin har sett en fotbollsmatch, men som har negativa synpunkter på precis allt. Om det beror på att HIF är en storklubb i en småstad, att Helsingborg är en stad som håller på att avskaffa sin egen urbanitet – ja, Väla-problemet – eller något helt tredje vet jag inte, men klart är att vi har gott om fiender på hemmaplan. Och de utnyttjade kaoset kring fjorårspremiären som mycket de bara kunde – inte bara för att sänka oss supportrar, utan för att smutskasta hela föreningen.

På måndag möter vi Djurgården igen, för första gången på skånsk mark sedan fjorårets händelser. Precis ALLA ögon kommer att vara på oss. Och ja, knivarna kommer att vässas bland HIF-hatarna. Minsta händelse kommer att utnyttjas.  HDs kulturredaktion har redan slagit Magnus Sjöholms nummer. Fikarumsexperterna har redan räknat kostnader för varenda kopp kaffe snuten drar i sig under insatsen. Och mupparnas internetarmé sitter trollningsklara vid tangentborden, precis som våra lokala förmågor.

Djurgården kommer denna gång vara långt ifrån någon invasion. Men jag räknar med att de som kommer vill visa sin respekt för Stefan Isaksson – både genom någon form av minnesceremoni och genom att se till att den här matchen får en helt annan inramning än fjorårets. Och jag ser det som en självklarhet att vi drar åt samma håll. Av respekt för den döde, för hans anhöriga och vänner, för de supportrar på bägge sidor som med mindre tur hade kunnat råka lika illa ut som Stefan, och för fotbollen.

Det är det grundläggande. Egentligen borde inget mer behövas. Men om någon nu mot förmodan skulle vara ovanligt respektlös – eller råka ut för provokationer från bortasupportrar som är det – så kan det vara på sin plats att påminna om hur mycket vi har att förlora. Det är mer än Helsingborgs IF har råd med.

Ses på måndag.

 

 


Comments are closed.