Si. Un passo avanti.

Det kanske har gått en dag eller två för mycket för att skriva om matchen mot Djurgården, men jag gör det ändå. Eller ja, jag tror jag håller texten om själva matchen till ett minimum – varken ni eller jag behöver påminnas om en av de värsta utspelningar vi har sett på Olympia i modern tid. Spelarna ska vara glada över att det enda vi kommer att se om några år är en uddamålsförlust, och inte spelet bakom – och ser till det positiva. Södra ståplats!

Sällan har ett lag fått ett så oförtjänt stöd av sina supportrar som vårt ”lag” fick i måndags. Från första sekund till den sista sjöng, peppade och stöttade Södra fram pågarna på plan i en uppvisning i lojalitet. Kan inte säga annat än att jag är jävligt stolt över att stå med er som stod för det här stödet! Tack!

Debatten om vår klubbs nedgång har mycket handlat om att vi måste återfinna oss själva. Vi måste hitta tillbaka till det som gör just HIF unikt och inte bara ett i mängden – nåja, det är Helsingborg – av underhållningsalternativ. Efter åratal av katastrofal marknadsföring där man från klubbens sida har vänt sig till marginalpubliken och profilerat sig som någon slags könlös ”fotbollsunderhållning” för familjer och VIP-folk verkar det som att klubben med sin nya ledning äntligen har insett att det inte håller. Vem fan vill ha ”fotbollsunderhållning” från allsvenskan – och då speciellt från Olympia med ett krampaktigt spelande hemmalag – när man kan dra ner en gratis stream med Barca när som helst?

MarschDIF2

Vårt generösa försvarsspel får ursäkta, men att se en match på Olympia ska inte i första hand handla om underhållning. Det ska handla om att det är HIF som spelar! Om lokal stolthet och passion. Om atmosfären och känslorna. Om ditt och mitt – och inte 120 miljoner fucking turisters – eget lag! Och där spelar Södra stå in som motorn i det hela. DÄR har vi lokomotivet i bygget av ett nytt HIF!

Vi har spelat sju hemmamatcher i årets allsvenska. Fyra av dem har varit utsålda på 37/Södra. Och stödet har mer eller mindre genomgående varit riktigt, riktigt bra. Inte bara det, vi kör också vår egen grej som sticker ut rätt bra i dagens Polen-kopia till allsvenska. Att engagera sig i själva spelet och anpassa sånger och ramsor efter det måste nästan räknas som unikt i en serie där i stort sett alla andra klubbar kör varje sång i tio minuter oavbrutet, oavsett vad som händer på plan. Bara smaka på följande sekvens från DIF-matchen:

Suset när bollen går ut till Landgren. Inlägget. Ögonblicket när allt står stilla. Den kollektiva sucken när bollen rensas. Applåderna och vrålen för att peppa spelarna efter ett bra försök. Och så ett ”DI RÖE! DI RÖE! DI RÖE!” som ekar mellan läktarna när vi manar på vårt lag! DET är vår läktarkultur! En äkta, brinnande passion för det som händer på planen.

TwitterHype copy

Byggandet av nya Södra har inneburit en helt annan plattform för oss. Äntligen har vi möjlighet att växa, efter åratal med noll nyrekrytering. Och när vi nu gör det – mitt i en av klubbens tuffaste perioder på länge – är det inte bara som en kontrast mot småstasmentaliteten på övriga Olympia. Det är också som en kontrast mot resten av allsvenskans läktarkultur.

På söndag möter vi AIK. Ännu en invasion av bönder som dissar sitt lokala lag, ännu en 90 minuters misshandel av en trumma och ännu en omgång sjunga-sig-igenom-målchanser. Någonstans börjar man nästan fundera på om det är horden av smålänningar som var här med Bajen som varit hemma och svidat om till svartgult. Så karaktärslöst är det. Och mot dem – Södra stå med sin röststyrka och passion för spelet. Med sin lojalitet. Med sin drygsmarta inställning till ”det kan lika gärna vara käppakrig eller bandy”-folket.

Välkomna till Skåneland. Här är vi fotbollssupportrar.


Comments are closed.