Våra hjärtans val är oåterkalleligt

Höll på att sätta frukosten i halsen i morse när jag läste Ronnie Sandahls krönika i Aftonbladet, där han beskriver hur han i vuxen ålder bytt från att vara supporter till IFK Göteborg till att istället börja följa Mff.

Han skriver att han som liten grabb i Göteborg gick till Ullevi med sin familj för att stötta Blåvitt. Men i söndags, när hans barndomslag mötte Malmö på Swedbank Stadion jublade han när hemmalaget satte 2-0 på en tveksamt dömd straff.

Han skriver att han skämdes när han blickade ner på IFK-klacken och jag förstår honom. Jag skämdes å hans vägnar när jag läste hans ord. Som den kände Farmen-deltagaren och Helsingborgsprofilen Sebastian Dawkins hade uttryckt det; man gör inte så.

Människor byter jobb, bostad, partner, bil och en massa annat under sin livstid. Men när ens hjärta valt fotbollsklubb finns det ingen ångra-knapp. Allmänt sportintresserade kanske tycker att det är ett konstigt resonemang, men för mig är detta tjusningen med supporterskapet. Dårskapen och envisheten.

Min slutsats är att Ronnie Sandahl aldrig var IFK:are i hjärtat och precis som många andra nya mff-supportrar som poppar upp här och var är hans supporterskap troligtvis lätt förgånget när pengarna, titlarna och Champions League-äventyren är borta. Det är inte direkt förvånande att han enligt egen utsago blev ljusblå 2012…

Visst är det roligare att följa ett fotbollslag som krigar om titlar. Att vara fast i mittenträsket är inte lika spännande. Vi är många som saknar nervkittlande toppmatcher och spel i Europa. Men att vara supporter är inte alltid en dans på rosor, åtminstone inte om man följer Helsingborgs IF. Lidande och längtan är definitivt ord som jag skulle använda för att beskriva mitt liv som supporter. Och jag vet att det är skönare att fira framgångar när man även stått rakryggad i snålblåsten. Att glida in på ett bananskal när guldmiddagen redan är serverad hade inte gett mig ett skit.

Och det är väl lite där vi befinner oss just nu. I snålblåsten. Även om jag tycker att prognosen börjar ljusna något. Vi har en fortsatt ansträngd ekonomi och resultaten på plan är varierande. Ibland bekymmersamma, ibland hoppfulla. Men det finns ett ljus i tunneln där framme och ”nya” Olympia lyser starkast av allt. Vi kommer ha landets bästa (?) fotbollsarena och vi har redan visat prov på vad Södra ståplats kan leverera i form av högljudd sång och engagemang.

Jag ser faktiskt fram emot höstsäsongen även om vi troligtvis inte kommer kriga varken i botten eller toppen. Hur kan Jordan fortsätta utvecklas? Vad kan Rades återkomst betyda för klubben? Hur kommer stödet på södra förbättras? Frågorna är många och nyfikenheten stor.

Jag hoppas att alla HIF:are sträcker på sig och blickar framåt. Inte som Ronnie Sandahl, som hoppade på första bästa framgångståg som rullade förbi. Nä, stå kvar på perrongen även om tågen passerar. En dag är det vår tur och då kommer du vara jävligt glad och stolt över att du stod kvar.

HIF är vår klubb och vi sviker den aldrig. Våra hjärtans val är oåterkalleligt.

Rosehill Park
sundsbusarna


Comments are closed.