Idag för exakt fyra år sedan

Vad gjorde du idag för exakt fyra år sedan? Jag vet vad jag gjorde.

Det var söndag och jag åkte tåg till Göteborg med ett par hundra andra HIF:are. GAIS stod på schemat och med lite flyt skulle vi säkra guldet den där dagen. Det som krävdes var seger för oss samtidigt som AIK inte lyckades vinna mot Malmö borta. Vi gjorde vårt på Ullevi när GAIS besegrades och de kommande timmarna var bland de mest minnesvärda i mitt liv.

Det var en konstig känsla ombord på tåget
. Malmö-AIK började efter att vår match slutat och alla satt och följde matchen, antingen via radio eller via stream i mobilen. Vissa pallade helt enkelt inte och satt och smuttade på en öl istället. Skulle det bli guldfest redan ikväll eller fick firandet vänta ytterligare en vecka? Jag hade låst in champagnen på knutpunkten, man ville ju gardera sig.

Plötsligt hördes en stor kollektiv suck. AIK hade tagit ledningen mot Malmö och vägrade alltså ge sig i guldstriden. Jag började packa ihop min väska och ställde in mig på nästa omgång. Då skulle guldet säkras, på hemmaplan.

Då hände det. Det började som ett avlägset vrål. Sen förändrades uttrycken i folks ansikten. Som på en hundradels sekund exploderade hela tåget. Malmö hade kvitterat mot AIK i slutminuten och om resultatet stod sig var guldet i Sundets Pärla, dit tåget skulle rulla in om bara en kort stund. En del sökte desperat bekräftelse på att det faktiskt hade blivit mål, andra stod redan på sätena och champagnen droppade från taket. Det var en eufori utan dess like och än idag minns jag knappt scenerna som utspelade sig de efterföljande minuterna.

Åratal av slit hade gett resultat. Alla mil och timmar på de svenska vägarna hade nu belönats med ett SM-guld. Väl framme i Helsingborg vällde folk ut på gatorna, bilar tutade och det var en dansande och jublande karavan som tog sikte på Olympia. Dit vallfärdade också folk som inte hade varit på plats i Göteborg. Det var en gråmulen höstkväll men guldskimret lyste upp hela staden. Man kunde ta på stoltheten som låg i luften och Olympia har aldrig varit vackrare.

Firandet fortsatte på stan, hela natten lång. Jag var hemma vid 06-snåret på måndagsmorgonen. Bakfyllan var obefintlig och de efterföljande veckorna svävade man på moln. Ingenting i ens tillvaro var jobbigt, ingenting var svårt.

Det är alltså exakt fyra år sedan idag. Vad hände egentligen? Det är vi många som frågar oss. För guldglansen är långt borta och den vilda festnatten känns nästan som en avlägsen dröm.

Igår förlorade vi hemma mot ÖSK. Den femte raka förlusten. Hela veckan har det snackats om HIF:s usla ekonomi och laget för ett tröstlöst krig i mitten av tabellen. Men när det är grått och trist är det viktigt att påminna sig själv om bättre tider. För de kommer igen, var så säkra. Framgångar och motgångar är tillfälliga, även om definitionen av ”tillfälliga” kan variera.

Det finns en sak som jag är helt övertygad om. Och det är att guldjublet den 25 september 2011 var extra skönt just för att vi hade stått upp för klubben även de år när vi inte presterade lika bra. Alla vet att en seger är extra skön när vägen dit varit lång och tuff. Och det är där vi befinner oss nu igen, på den långa och tuffa vägen.

Så frågan vi alla bör ställa oss nu är hur vi vill känna nästa gång det beger sig? Nästa gång guldet hamnar i Helsingborg? För det kommer ske, det är bara en fråga om när. Jag vet i alla fall hur jag vill känna. Glädje och stolthet över att man ställde upp för klubben även när tiderna var tuffa.

Och det gör mig stolt att vi trots allt är  många som tänker så. 6 400 på Olympia i går är ingen fantastisk siffra, men då ska vi komma ihåg följande: Vi har ingenting att spela för, vi har år av motgångar i bagaget, vi hade fyra raka förluster bakom oss inför matchen, det har varit negativa skriverier om HIF:s ekonomi och tidigare styrning i flera dagar och det var dagen innan löning. Och solen dränkte inte precis Olympia. Ändå var det 6 400 personer som avsatte tid, pengar och engagemang för att komma till Olympia. Det är det vi ska ta med oss – inte det faktum att en del valde att stanna hemma.

Så nu sträcker vi på oss. Vi kan gnälla i all evighet, eller så kan vi visa krigarhjärta och fortsätta att kämpa. Ta gärna dagen till att minnas den 25 september 2011 och påminn dig själv om vad supporterskapet faktiskt handlar om.

Vi kommer tillbaka och vi ska göra det tillsammans. Nu knyter vi näven hårdare än innan och ger oss fan på att lyckas. Framgång är inget som serveras på silverfat, det är något man kämpar för.

Så låt oss kämpa!

Rosehill Park


Comments are closed.